Ideliga föresatser, intet företaget

Vilhelm Sjölund  |  19 maj 2026

Min fru förmanar mig i tid och otid att inte tillkännage idéer eller projekt jag funderar på att ta mig an, då många fallerar redan vid idéstadiet. Den underliggande, oskrivna sociala regel som jag misstänker ligger till grund för hennes farhågor skulle kunna skrivas enligt nedan.

Ifall du ständigt yppar löst formulerade idéer du inte ens påbörjat, kommer omgivningen att döma dig som velig och oförmögen. Med andra ord, mycket snack, lite verkstad.

Denna oskrivna regel har förbryllat mig under många år. Inte regeln i sig, den är tydlig och välkänd, utan hur oregelmässigt den tillämpas. Betänk den måhända vanligaste ambitionen personer åtar sig: att börja träna. Av oförklarlig anledning verkar detta livsprojekt ha ett frikort från dömande blickar. Det går bra att för tionde året i rad köpa ett gymkort i januari, för att sedan till gymföretagens stora förtjusning låta det damma på hyllan till nästa nyårslöfte. Få skulle klandra den personen för att aldrig kunna avsluta det den tar sig för. Ställ detta i relation till en person som ämnar att skriva en bok. Om denne efter flera år ännu inte har någon bok att visa upp, verkar detta i långt högre grad leda till att omgivningen upplever en som oförmögen att ta sig an projekt. Men varför?

Den mest uppenbara teorin är att tomma drömmar gäckar oss alla, och att det är mänskligt att kritisera människor när de uppvisar brister som vi själva har, även känt som ordspråket the pot calling the kettle black.

En annan möjlig förklaring vore att personer rättfärdigar att vissa ständigt pågående projekt, som att träna, bör dömas annorlunda än projekt som tydligare har en början och ett slut. Men varför vore så fallet? En som vill skriva en bok, men till yrket inte är författare, har troligen samma flyktiga relation till sitt bokskrivande som den som drömmer om att regelbundet besöka löpspåret. Det kanske inte ens är boken som är målet, utan resan dit? Glädjen i att skriva, det man lär sig under processen att skriva boken?

En svada kan skada mer än du anar

Sidan på Wikipedia om ordspråket ovan listar många fler exempel som sträcker sig till antiken. Med andra ord, inget nytt under solen. Det jag beskriver ovan är dock inte fullt jämförbart. Det vi skärskådar här är snarare en asymmetri i den sociala acceptansen för vissa utvalda tillkortakommanden, än att ens beteende är en nagel i ögat på någon. Låt oss ta ett förenklat exempel.

Två personer, låt oss kalla dem Leif och Göran, arbetar båda på ett företag. Vi antar att de utför ett standardiserat och mätbart arbete, som att handlägga ärenden. Under senaste året har de båda handlagt lika många ärenden, men Leif har därutöver sagt, om och om igen, att han har för avsikt att omorganisera kontorets pärmar. Leif kommer dock aldrig till skott. När Leif åter vädrar sin vilja att städa i pärmarna på en kafferast börjar hans kollegor känna att det är mycket tomma ord och lite verkstad. Göran däremot sitter tyst och dricker sitt eftermiddagskaffe, utan att göra anspråk på något bortom hans ålagda arbetsuppgifter.

Vid det här laget har Leifs trovärdighet att färdigställa organiseringen fått sig en törn. Inte nog med det; i många fall begränsas inte skadan i anseende till att städa pärmar, utan Leifs rykte är nu befläckat som en man det inte går att ta på allvar.

Men, så kommande år får Leif ett ryck, och färdigställer sitt pärmprojekt. Alla på kontoret gynnas, och detta borde bli ett lyckligt slut. Men Leifs skamfilade rykte består. Skadan är gjord, och trots att han bidragit med mer än Göran, åtnjuter Göran fortfarande ett godare rykte då han aldrig utgett sig för att vilja genomföra några altruistiska projekt över huvud taget.

Det intressanta med exemplet ovan är att Leif över tid kan bidra med långt mer än vad Göran gör. Ändå kommer Leif dras med sitt dåliga rykte, något Göran slipper trots att han ogärna ens lyfter ett finger för att hjälpa till.

Fängelset av brustna löften

Över tid smyger sig en gnagande känsla på en, en känsla av otillräcklighet. När bara en bråkdel av alla ens projekt blivit verklighet, och både en själv och ens omgivning börjar undra om allt bara förblir tomma drömmar, uppstår tids nog en självuppfyllande profetia. Jag är en person som inte kan avsluta det jag tar mig för. Det införlivas i ens identitet, och försvårar rejält att ta sig an något. Kanske det är därför min fru är så mån om att jag ska hålla alla mina idéer för mig själv?

En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna på äldre personer på YouTube. Oavsett vad det gäller - träning, författarskap, företag, resa - så verkar äldre personer rörande överens om att det inte spelar någon roll när du börjar, utan att du börjar. Jag drar mig ofta till minnes en historia jag läste, om en person som tog tag i sin sviktande hälsa. Hur många gånger måste inte han ha brustit sitt löfte till sig själv att göra en förändring? Några av hans insikter gjorde särskilt starka intryck på mig.

7. Emotional involvement: Intellect alone doesn't do it. Emotional involvement drives these lessons deep into your being.
10. Learning to treat myself as if I matter: This was a tough lesson for me because feelings of inferiority were part of my personality, but people can change.
11. Gratitude: No matter what your religious beliefs, you probably believe in some kind of Higher Power. I wake up each morning grateful to mine for the opportunity to live another day, and that sets the tone for the entire day.
12. Share your journey: Trying to help others (without being obnoxious or overbearing) is very motivating to me. That's why I wrote this article.

Allt eftersom åren flutit förbi inser jag alltmer, att det som började som prokrastinering, bristande beslutsamhet eller genuin vilsenhet kring vad ens dröm innefattade, istället förvandlats till en förlamande osäkerhet att jag vore oförmögen att genomföra mina idéer. Den stora friheten är insikten att ens drömmar likafullt finns kvar, även efter den hundrade gången man förkunnat dem.

Efter 35 år har jag äntligen tagit mig förbi den tröskeln. Och jag hoppas att under resten av mitt liv kunna inspirera andra att ge sitt misslyckade projekt ett försök till. För om du aldrig berättat om det, eller om ingen dömt dig för att ha berättat om det för tidigt, skulle du fortfarande känna upprymdhet istället för uppgivenhet. Och när du väl tar dig förbi den tröskeln lär du inse att det varken var bristande karaktär eller brustna löften som stod i vägen, utan tröskeln i sig.

Lämna en kommentar