Där skon klämmer i klimatpolitiken
Miljöpartiet har i ett par år nu varit Sveriges minst omtyckta parti. Den psykologiska aspekten varför folk avskyr renlevnadsmänniskor som veganer, nykterister och miljöaktivister är sitt eget inlägg. Här vill jag istället försöka sätta fingret på vad det är som skaver med Miljöpartiets politik i sig.
Huvudargumentet om Sveriges klimatarbete
Sverige är ett litet land, med få människor, och ur ett globalt perspektiv, en försumbar del av de globala utsläppen. När vi talar om varför Sverige bör ta på sig ledartröjan i klimatarbetet handlar det inte om våra faktiska utsläpp, utan vårt ansvar att visa vägen för resten av världen. Även om Sverige skulle återgå till ett förindustriellt samhälle utan fossila bränslen eller några av dess biprodukter skulle detta inte lösa den globala uppvärmningen. Vårt största bidrag är således att skapa en miljöpolitik som kan exporteras till resten av världen, och när land efter land tillämpar våra innovationer leder detta till reella förbättringar. Så här långt borde detta inte vara kontroversiellt. Idén om kapitalism bygger på precis samma ideologiska grundtes: genom att vi tillämpar ett kapitalistiskt system som bygger rikedom och överflöd och exporterar det idégodset till utvecklingsländer så kan även de lyfta sig själva ur fattigdom.
Man brukar grovt dela upp världen i de tre inkomstnivåerna hög, medel och låg inkomst. Majoriteten av globala utsläpp härrör från medelinkomstländer som Kina, Indonesien och Indien till följd av deras explosiva befolkningstillväxt. Därpå följer höginkomstländer som per capita släpper ut långt mer och därmed står för en disproportionerlig andel av utsläppen. Sist ligger fattiga länder, framför allt i Afrika, som praktiskt taget inte släpper ut någonting alls. Grundtesen är att andra länder vill vara som oss i Sverige, en idé som vilar på en mångårig tradition av vår föreställning om vårt land som ett föregångsland. Jag vet inte exakt när myten om det socialdemokratiska Sverige som det förlovade landet basunerades ut till omvärlden, eller ifall det snarare var utländska journalister som besökte Sverige och själva bildade myten, men någonstans omkring år 1960 verkar myten ta fart.
Min observation, enbart baserad på min anekdotiska empiri, är att personer i medelinkomstländer rangerar ett förebildsindex enligt nedanstående:
- Ekonomi. Dels i fråga om landets lönegolv, dels om möjligheten för låg- och medelklass att bygga sig rikedom, klättra och genomföra en klassresa.
- Trygghet. Låg kriminalitet och hög samhällelig tillit.
- Miljö. Framför allt trafik och luftföroreningar och bristande avfallslösningar.
Varför Sverige historiskt varit ett föregångsland har troligtvis berott på att vi haft exceptionellt höga värden på dessa tre kvalitetsindikatorer. På många sätt ligger vi fortfarande högt, men det har samlats orosmoln för Sveriges varumärke. Det talas om "Sverigebilden", det vill säga andra länders uppfattning om oss. Denna behöver nödvändigtvis inte vara sann, men när det handlar om att vara föregångsland är det uppenbart en central förklarande variabel. När länder på andra sidan jorden väljer att dra lärdomar från Sverige kommer de göra det utifrån sin förståelse av oss, inte hur det faktiskt förhåller sig.
Vårt hotade varumärke
Vietnam ligger långt borta, det är en annan värld, men en värld som alltmer blivit del av mitt liv. Ur ett svenskt perspektiv - särskilt nu i valår - finns centrala frågor som vårdköer, europeisk försvarspolitik, accelererande inkomstojämlikhet, alarmerande arbetslöshet och så vidare. Men det är inte dessa frågor som når vietnameserna. Den troligtvis största förändringen är bilden av Sverige som ett numera otryggt land, där förvånansvärt många känner till våra problem med skjutningar, sprängningar och droghandel. Vietnam har stenhård politik mot droger och organiserade brottslighet vilket skulle kunna förklara varför kännedom om vårt lilla lands problem ligger högre än normalt, men det har oavsett förvånat mig att så många särskilt i yngre generationen varit väl insatta i våra "utmaningar". Därtill känner alla till Zlatan, men det verkar mer stärka Zlatans eget varumärke än Sveriges. Utöver dessa finns en mer grötig förståelse, ett sammelsurium, av västeuropeiska samhällsideal i allmänhet. Vackra byggnader, högt stående civilisation, avancerad ekonomi och liknande. En sista observation är att väldigt många ännu blandar ihop Sverige och Schweiz...
Efter vårt bröllop förra sommaren reste vi genom Europa, och min svärfar var märkbart besviken när vi rullade över gränsen till Tyskland. Husbyggnaderna var täckta av graffiti, gatorna var täckta av skräp, och städerna var inte alls byggda i nationalromantisk stil så som han föreställt sig. Jag tror den bilden nyanserades i takt med att vi besökte allt fler vackra städer, bland dem Ingolstadt i syd, men ett första intryck dröjer sig kvar. Betongklossar, graffiti och nedskräpning, det var inte så man föreställde sig Europa. Min fru intygar att de är långt ifrån ensamma om den här upplevelsen. Då Vietnam ännu värdesätter mer klassiska ideal om skönhet, färg och form så har avståndet mellan Europas skönhet och Vietnam krympt. Även om Tyskland ännu har fler storslagna katedraler och klassisk europeisk arkitektur än Sverige och Danmark tror jag ändå att deras upplevelse av Norden var oväntat positiv.
I just Sydostasien finns ytterligare en aspekt som skadar det västerländska varumärket: "expats", ett ord som används av västerlänningar i självförnekelse inför det faktum att de själva nu är invandrare. Det är lärorikt att vistas i Vietnam, för det sätter fingret på problemet med invandring i sig, frikopplat från de problem vi har i Sverige. Idag bor många västerlänningar permanent, både i Vietnam men särskilt i Thailand och på Bali. Av dessa är det försvinnande få som lär sig det lokalt talade språket, och många respekterar inte den kultur och sedvänjor som är rådande i regionen. Utlänningarna går omkring i bar överkropp, i butiker, restauranger och längs promenadstråken. Thailändarna själva är dessutom medvetna om ironin i detta; sedlighetsidealen om anständig klädsel var bland annat en import från väst.
I Vietnam kör utlänningar som idioter i trafiken. Flera filmer cirkulerar på personer som blir berusade och orsakar tumult. Nedskräpning är ett omfattande problem i Sydostasien, och även om det särskilt i Vietnam nog beror på vietnameserna själva, finns det ändå en mer besvärande aspekt ifall jag åker dit och skräpar ned i deras land. I slutändan är problemet detsamma, men respektlösheten att jag som utlänning förvärrar deras egna problem ytterligare är ändå separat från nedskräpningsproblemet i sig. Du är, vare sig du vill det eller ej, en ambassadör för ditt hemland när du reser iväg. När landsmän systematiskt beter sig illa kommer det leda till fördomar mot gruppen som helhet, till följd av frustration bland lokalbefolkningen. Vietnameser reser än idag sällan utomlands, få talar engelska, deras nyhetsflöde är lokalt, och därför är en interaktion med en västerlänning det närmsta många kommer att uppleva en bit av europeisk kultur med egna ögon.
När det kommer till politik behöver vi dock höja blicken till den politiska ledningen i landet. Vad gemene vietnames känner till är inte representativt för hur Vietnams regering resonerar. Sveriges rykte i Vietnam lever ännu på goda meriter sedan SIDA investerade i pappersbruket i Bai Bang, ett för övrigt lyckat exempel på biståndspolitik. Pappersbruket lade grunden till Vietnams pappersindustri som än idag rullar på som ett lönsamt bolag likt vilket som helst. Bilden av Sverige som föregångsland sker i två skikt, den vardagliga förståelsen och de diplomatiska relationerna. Men även politiker är människor, och självfallet kommer deras subjektiva upplevelse av ett annat land färgas av hur benägna det är att ta efter politik därifrån. Den, enligt många, första film som någonsin spelats in i Sverige var när konung Chulalongkorn av Siam landsteg vid Logårdstrappan för att välkomnas av kung Oscar II. Även om Sverige varit ledande inom järnmalmsindustri lär konung Chulalongkorns intryck ha påverkats ifall han vid landstigningen möttes av ett samhälle som verkar desorganiserat, förslummat och med synbar brist på allmän moral.
Åter till klimatet
Hur förhåller sig detta då till svensk klimatpolitik, och särskilt till Miljöpartiet, lär du som läsare fråga dig? Argumentets form är som följer:
Våra svenska utsläpp i absoluta tal är försumbara. Det vi kan åstadkomma med svensk klimatpolitik är att inspirera andra länder att implementera lösningar vi själva visat fungerar väl. Men detta vilar på idén om Sverige som föregångsland. Om vi bedriver politik som urholkar omvärldens uppfattning av oss, så kapar vi benen även för klimatpolitiken. Inget medelinkomstland kommer kopiera politik från Sverige, om det till synes sker på bekostnad av ekonomisk tillväxt eller samhällelig trygghet.
Detta menar jag sätter fingret på vad det är som provocerar med Miljöpartiet. Ställda inför ett val mellan ekonomisk tillväxt och klimat skulle där många välja klimat. Men genom den prioriteringen undanröjer de Sveriges möjlighet att exportera en klimatpolitik som medelinkomstländer faktiskt vill kopiera. Möjligen kan vi, i högkonjunktur, inspirera andra I-länder att offra sin ekonomi för att rädda klimatet. Men som vi bevittnar nu räcker en lågkonjunktur även i världens rikaste länder för att sätta lägre bensinpriser på den politiska dagordningen.
Utmaningen som världen står inför idag är hur ska kunna kombinera ekonomisk tillväxt med låg klimatpåverkan. Många inom miljörörelsen - som jag själv länge varit del av - verkar alltmer övertygade om att den ekvationen inte går ihop. Oändlig tillväxt i en ändlig värld är en paradox. Men den analysen missar målet. Det världen just nu jagar är inte evig tillväxt, utan ett globalt välstånd som är tillräckligt för att låta alla människor leva ett gott liv. Vietnam lärde sig, den hårda vägen, att socialistisk planekonomi skapar misär och fattigdom för alla inblandade. Efter krigets slut började Vietnams regering rulla ut kommunistiska reformer för att bygga upp landet från att USA orsakat en näst intill obeskrivlig förödelse. Men på bara tio år kollapsade den vietnamesiska ekonomin till den grad att svält utbröt, och gräsrotsrörelser började desperat motarbeta de socialistiska reformerna för att överleva. Landet omvandlades från risexportör till risimportör, industrin kollapsade, valutan devalverades i rasande takt och hyperinflation bröt ut, och slutligen ledde det till att miljontals vietnameser flydde fattigdomen till väst. År 1986 infördes Đổi Mới, vilket betyder ungefär "förnyelse", som styrde om kursen till en socialistiskt orienterad marknadsekonomi. Med andra ord: den svenska modellen. Vietnameserna insåg att socialism inte fungerar om det inte finns några resurser att fördela. Kapitalism är en förutsättning för socialism. Sedan dess har Vietnams ekonomi bokstavligen exploderat, och är idag ett av världens snabbast växande länder. I samband med detta har nu Vietnams regering börjat rulla ut socialistiska reformer som gratis skola och sjukvård, investeringar i tunnelbana och långdistanståg och högre löner för arbetare.
Världen jagar inte evig tillväxt. Vi jagar en tillväxt som, givet en socialdemokratisk modell räcker för att lyfta även världens fattigaste medborgare. Ett visst mått av inkomstojämlikhet är troligtvis ofrånkomligt. Om klimatfrågan istället var ett lokalt problem, likt den bristande biologiska mångfalden i våra virkesåkrar, då skulle det inte råda samma motsättning mellan socialism och reform. Men för just klimatet vilar hela grundtesen på att hög- och medelinkomstländer ska finna incitament att kopiera svensk klimatpolitik. Ifall Miljöpartiet vill skärpa kraven till den grad att det skadar svensk konkurrenskraft behöver de göra rimligt att andra länder ska vilja följa efter vårt exempel, och det menar jag ännu - milt talat - kvarstår att bevisa.
Sveriges roll i klimatarbetet
Detta betyder inte att Sverige inte kan vara ledare i klimatarbetet, tvärtom. Vi behöver ta fram en politik som både är ekonomiskt försvarbar, som samtidigt minskar klimatutsläppen, och som kan exporteras till resten av världen. Men, dessa lösningar är inte triviala, och den initiala investeringskostnaden i forskning och utveckling gör framtagningen asymmetrisk. Det kan kosta miljarder att ta fram mer effektiva solpaneler, men själva teknologin i sig kan kosta en spottstyver. Det vi i Sverige kan göra är att finna dessa lösningar och bära FOU-kostnaden för dem på ett sätt som medelinkomstländer inte har råd med, eller ens rimligen bör prioritera.
Samtidigt behöver vi fortsätta vårt arbete med klimatomställning även i kontext som utvecklat land. Även om medelinkomstländer står för största delen av globala utsläpp - vilken i takt med Afrikas utveckling och födslotal lär stiga markant närmaste decennierna - måste ändå den rika världen skära ned på sina utsläpp. I vår del är ekonomin förvisso viktig, men här kan även klimatomställning som medför högre livskvalitet motiveras på ett mer signifikant sätt än i länder som Vietnam - livskvalitet appellerar till den svenska medelklassen på ett sätt som klimatfrågan inte gör. Minskad bilism bör motiveras av minskad trängsel; de enorma ytor som frigjorts till följd av minskat parkeringsbehov; förbättrad luftkvalitet; färre dödsolyckor av oskyddade trafikanter, som än idag står för hälften av alla trafikrelaterade dödsfall; samt hälsovinsterna av ökad cyklism i ett land där över hälften av den vuxna befolkningen är överviktiga. Att däremot bränna miljarder på industri med mycket tveksam kommersiell potential eller stänga fullt fungerande kärnkraftverk är ett säkert sätt att urholka legitimiteten i miljörörelsen, och förklarar troligtvis varför antipatin mot just Miljöpartiet sticker ut så mycket. När man därtill låter gängkriminella brösta en fyra och sprida skräck i samhället så att inget land längre ser oss som en förebild, då kvarstår snart inget momentum alls.
Det är inte för sent för oss att lägga om kursen till en klimatpolitik som verkligen gör skillnad. En klimatpolitik som inte sker på kraftig bekostnad av ekonomin, som bär forsknings- och utvecklingskostnaden för utvecklingsländer och tillgängliggör den fritt, och som prioriterar klimatfrågan utifrån globala förutsättningar. Ifall SIDA stryper biståndet till studiecirklar vars påverkan knappast kan kvantifieras, hur många avfalls- och återvinningsanläggningar skulle vi kunna bygga, vi med kanske världens mest välutvecklade avfallshanteringssystem? Med tanke på de ofattbara biståndssummor som förskingras av korrupta politiker vore det önskvärt att man fokuserade biståndet på det som tydligt kan mätas. En avfallsanläggning i drift som hanterar 25 000 ton är mätbart på ett sätt som studiecirklar och utbildningsinsatser inte är. Man brukar säga att Sverige är ett ingenjörsland. Det är kanske dags att vi återtar den titeln?
Lämna en kommentar
Tack! Din kommentar granskas innan publicering.