Varför är allt skräp skräpmat?
Efter att vi just kommit hem från Vietnam möttes jag av en glädjande överraskning i Edsberg: det var inte alls lika skräpigt som jag förväntade mig efter att jag varit bortrest i ett halvår och inte ägnat någon fritid åt skräpplockning sedan nyår. I lyckoruset skrev jag ett inlägg om det. Dock visade det sig att Hyresgästföreningen anordnat en skräpplockardag veckan innan, och nu en månad senare har området åter kollapsat till U-landsstatus. Fimpar överallt, plastskräp i drivor som blåser likt marklöpare över asfalten och snusdosor som blivit överkörda och lämnat bakom sig en myriad av plastbitar.
Renlighet är en aspekt jag förknippar starkt med att bete sig civiliserat. Om jag reser utomlands till platser med skinande gator så ger det mig direkt ett intryck av att människorna som bor där värnar om både sin omgivning och sina medmänniskor, och att samhället i sig är välorganiserat och månar om det offentliga rummet. Omvänt skapar nedskräpning en känsla av desorganisation, att samhället lämnat området vind för våg, och att invånarna i ens område inte nödvändigtvis värnar om sina medmänniskor. Det kan såklart existera undantagsfall, personer som på alla sätt är mönstermedborgare men trots detta kastar skräp på marken istället för soptunnan två meter längre bort, men beteendet lämnar mig oavsett med en del frågor om personens skaplynne.
Efter att ha ägnat flera timmar i veckan i två års tid åt skräpplockning börjar man se mönster i hur folk skräpar ned. Man kan grovt bryta ned de olika skräpkategorierna enligt följande:
- Fimpar och snus. Dessa två utgör tillsammans minst 50% av ens samlade tid för skräpplockning, ifall man ens orkar ta sig an det sisyfosarbetet. Det anmärkningsvärda är att personerna inte bara slänger fimpen, utan som regel snarare än undantag även kastar cigarettpaketet och snusdosan på marken. Beteendet verkar inte alls handla om en inställning såsom "det är ju bara en fimp", utan tyder mycket mer på en djupare rotad respektlöshet för nedskräpning i allmänhet.
- Plast och dryck. Här rör det sig nästan uteslutande om skräpmat i olika former, som godispåsar, energidrycker, ölburkar eller proteinbars. Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga dessa två står för över 90% av all nedskräpning i denna kategori. Därutöver finns även några andra nämnvärda ting, framför allt tuggummipåsar och sådana där tandstickor i plast med en tråd fastspänd. Ibland möts man även av en Yoggi fruktyoghurt, enlitersförpackningen, där någon druckit två tredjedelar och sedan kastat resten på marken. Slutligen är det inte alls ovanligt att någon kastar allt förpackningsmaterial som medföljde måltiden från McDonalds, eller lämnar en trave pizzakartonger på en parkbänk.
- Biologiskt avfall, det vill säga, fruktskal, nötter och annat biologiskt nedbrytbart. Den här kategorin är särskilt intressant då jag tror att svenskar inte tycker det är något fel med att kasta äppelskrutt ut i skogen. Här handlar det snarare om hur man gör det, än att man gör det. Om man kastar bananskal rakt på trottoaren, eller sätter sig på busshållplatsen och sölar ned hela marken med solrosfrön, då har man brutit mot en osynlig regel att även biologiskt avfall bör kastas ut i skogen, inte på ytor där man vistas. Man bör heller inte kasta i parker eller andra grönytor som folk vistas.
Men, med undantag för bananskal och äppelskrutt, utgörs nedskräpning nästan uteslutande av skräpmat. Om någon lämnar efter sig chokladpapper, då är det från sötsliskig mjölkchoklad, inte 85% mörk choklad. Är det dryck så är det Nocco, Red Bull eller öl, inte Ramlösa. Även för nötter är det vanligare med chokladdragerade eller rejält salta och oljiga nötter än att någon köpt en påse naturella mandlar. Det verkar finnas en mycket stark korrelation mellan osunt leverne och benägenhet att skräpa ned. Men, denna korrelation visar inte vad som är hönan och vad som är ägget. Jag har ägnat en betydande mängd tid åt att klura över hur implikationspilarna pekar. Följande förklaringsmodeller har jag beaktat:
- Den mest uppenbara teorin vore att härleda detta till att personer överlag bryr sig mindre om sig själv och sin omgivning. Man är likgiltig inför sin sjangserande hälsa så som man är inför sitt sjangserande bostadsområde. Antingen beror detta på att man helt enkelt är lagd åt det hållet, eller att man mött motgångar i livet och blivit bitter, ett vanligt öde som människa i vår ofta obarmhärtiga tillvaro.
- En annan teori vore att det snarare är skräpmaten i sig som förruttnar själen och fördärvar ens moral. Alltså, att kropp och själ hänger ihop, och genom att mata sin kropp med skräpmat, snus och cigaretter så försämras även ens moral i samband med att ens kropp blir allt sjukare. Om man någon gång konfronterat en person när de skräpar ned är det lätt att dra denna förhastade slutsats, men människor uppskattar allmänt inte att bli uppläxade, så det är svårt att avgöra från enstaka konfrontationer ifall beteendet vid det isolerade tillfället går att extrapolera till personens allmänna sinnelag. Det kan vara värt att nämna att jag aldrig själv konfronterat personer som skräpar ned just av denna anledning. Jag ställer mig istället bredvid, svenskt och tafatt, väntandes på att de kastat skräpet på marken, för att i nästa sekund plocka upp detsamma. Min fru, en spenslig och harmlös vietnames, konfronterade förra året en krallig arabisk pappa som gick och rökte bredvid sin cirka fyraåriga dotter, och kastade fimpen på marken. En situation jag som svensk undviker till varje pris, även om jag lovordar min frus kurage...
- En tredje teori är att personerna helt enkelt inte ser nedskräpning som någonting dåligt. Ifall man tänker sig sin fullständiga moraliska kompass, så borde det åtminstone i teorin gå att föreställa sig en person som delar min moral i varje aspekt av livet, utom i en enskild fråga där det råder delade meningar. Denna teori är på intet sätt begränsad till just nedskräpning. Man skulle kunna föreställa sig en person, djupt religiös, som är en mönstermedborgare i ordets fulla betydelse. Fri från klander. Men, personen är djupt övertygad om att homosexualitet är en synd. Även om vi bara är oense om en enda moralisk frågeställning, tror jag att vi människor är mer fördomsfulla än så, och möter man en homofob utan att känna personen närmare är det lätt att döma personens moral bortom sakfrågan. På samma sätt har jag förhållit mig till nedskräparna; även med full vetskap att de kan vara fina medmänniskor, så är det något som gnager inför själva faktumet att de skräpar ned. För att använda analogin: om du ogillar homosexuella, vilka andra grupper ogillar du då?
Längre än så här har jag inte kommit i mina slutsatser i ämnet. Jag dröjer mig ännu kvar i frågeställningen. Det som däremot skett är att jag vidgat blicken bortom bara skräpplockning, till diverse förargelseväckande beteenden. Ifall vi lyfter blicken från bara nedskräpning, var hamnar vi då?
Trygghet
Jag har nästan läst klart boken Världens mest protestantiska land, där Katarina resonerar kring hur vi svenskar förhåller oss till trygghet jämfört med säkerhet. Mot slutet av boken där hon mer och mer sammanfattar den tes hon byggt upp under bokens gång, skriver hon följande.
Svensken är genom generationer fostrad att lita till överheten, i äldre tid kyrkan, i vår tid staten. Stat och kyrka som i ett ömsesidigt utbyte förstärkt varandra, och som så småningom pö om pö gick från sträng magister med rotting, över folkskolans läsebok med den trygge faderlige guden, över till folkhemmet, med den omhändertagande välfärdsstaten.
Den engelske betraktaren Roland Huntford menade att det finns en sak som är viktigare för svenskar än någonting annat: trygghet. […] Ställd mellan trygghet och frihet väljer svensken trygghet.
[…] Användningen av ordet trygghet säger något viktigt om svenskens förhållande till staten. När svenskar talar om trygghet, talar man i många andra länder om säkerhet. Trygghet och säkerhet är inte samma sak. Säkerhet är objektiv. Trygghet är subjektiv, en känsla.
Jag tror att det ligger mycket i det som Katarina skriver ovan. Vi svenskar värderar trygghet. Om man ska förklara försämringen av Sverige sedan tidigt 90-tal, så handlar det i lägre grad om att stirra sig blind på brottsstatistik per capita, istället mer om svenskars upplevelse av tryggheten. "Förr i tiden behövde man inte låsa dörren på huset, inte låsa cykeln, inte känna sig otrygg på en ensam tunnelbanestation" och så vidare.
I skogen precis utanför mitt fönster kom en främmande man och klämde en ung tjej på rumpan när hon var ute och sprang. En av mina många trevliga grannar stannade till för att varna mig, och särskilt då min fru, om händelsen. Å ena sidan kan det verka harmlöst. Ingen kom till skada, mig veterligen har inga ytterligare incidenter inträffat sedan dess. Men å andra sidan handlar det inte alls om det enskilda fallet, utan den mycket reella risk kvinnor utsätts för när de befinner sig ensamma. Det vore fel att avfärda detta som en harmlös rumpnypning i löpspåret, eftersom det för offret inte går att veta om det stannar där, eller övergår i grövre övergrepp. Incidenten har heller inte följts upp av någon nämnvärd polisiär närvaro, vi har inte mottagit några officiella varningar om händelsen, och jag vet inte hur offrets upplevelse av sitt möte med rättsväsendet sett ut. I ett tryggare samhälle med färre brott vore det inte otänkbart att denna händelse föranlett rikets politiker resa hit för att visa sitt stöd och avståndstagande mot brott mot kvinnor, likt när pappan sköts ihjäl i en gångtunnel i Skärholmen. Absurd liknelse tänker du som läsare möjligen. Men, tänk dig ett annat samhälle, ett tryggt samhälle, med mycket lägre brottslighet. En händelse likt denna, om den vore ett undantagsfall som bara inträffar vart tionde år, varför inte? Det är som när ett japanskt tågbolag gick ut med en officiell ursäkt för att ett tåg lämnade perrongen 20 sekunder för tidigt. Trots att som jag förstår det inga passagerare drabbades, missade tåget eller liknande.
För något år sedan diskuterade jag med en främling på Reddit, vars huvudargument var att Sverige idag aldrig varit tryggare. Personen argumenterade på engelska, och jag vet fortfarande inte om personen bodde i Sverige, eller bara bildat sig sin uppfattning genom att läsa saker på internet. Oavsett hur det förhöll sig var hans/hennes argument att om vi tittar på brottsstatistik idag jämfört med 80-talet, så har våldet i samhället sjunkit, och Sverige har på pappret aldrig varit så säkert som det är idag. Mitt motargument då var att det faktum att flera nyckeltal förblivit oförändrade, främst på grund av organiserad brottslighet, trots att brottsligheten bland svenskar minskat kraftigt sedan dess. Jag jämförde detta med antalet döda i trafiken, att om lika många dött i trafiken idag som år 1970 borde man se det som ett misslyckande, inte att trafiken är lika trygg idag som då.
Men efter att ha reflekterat mycket över detta inser jag att det inte var där skon klämde. Främlingen och jag diskuterade två helt skilda begrepp: säkerhet och trygghet. Jag diskuterade trygghet precis på det sätt som Katarina beskriver ovan. Ifall jag skulle ladda ned Excel-tabeller från Brottsförebyggande Rådets hemsida, och se övergreppet i skogen utanför oss som en datapunkt i kalkylbladet, då mäter inte detta otryggheten som åsamkats alla, främst kvinnor, i vårt bostadsområde. I kalkylbladet lär detta beskrivas som ett icke uppklarat fall av sexuellt ofredande. När vi pratar om brottslighet i samhället handlar det ofta om grövre brott som våldtäkt, mord, misshandel. Men detta i jämförelse ringa brott har orsakat en tydligt försämrad känsla av trygghet där vi bor.
Ur ett trygghetsperspektiv är det meningslöst att titta på statistiken i sig. Att vi hade hundra mord per capita år 1990, och hundra mord idag, säger ingenting om hur dessa mord påverkar tryggheten. Nere i Sollentuna centrum inträffade ett mordförsök för två år sedan, där gärningsmannen kallblodigt gick sakta genom köpcentret, in på restaurangen för att avrätta sin måltavla. Någon månad tidigare rånades en kvinna i 90-årsåldern som var på väg att besöka sin framlidne mans gravsten av en 26-årig man, som knuffade ned henne för trapporna vid pendeltåget, satte sig ovanpå henne och ryckte bort hennes halsband. Han hade tidigare dömts till fängelse i två och ett halvt år för våldtäkt. Dessa fall sker mitt på ljusan dag, i vardagliga miljöer där oskyldiga både blir direkta offer och åskådare. Även om jag är emot allt våld, så tror jag inte en krogmisshandel på Stureplan 02:30 mellan två berusade män skulle orsaka tillnärmelsevis lika stor otrygghetskänsla som här ovan nämnda brott lett till.
Ordning och reda
Som svensk uppskattar jag både ordning och trygghet. Självklart är det stor skillnad på hur övergrepp påverkar tryggheten i ens närområde från personer som skräpar ned. Men det finns ändå en gemensam nämnare i båda fallen, en känsla av att vi kan lita på främlingar och känna oss trygga varhelst vi går. Som medmänniska har du ett ansvar - en plikt - att hålla det offentliga rummet tryggt för människor runt omkring dig.
Jag promenerar i exceptionellt högt tempo. De jag promenerar med anmärker ofta detta, och tillägger dessutom att de själva brukar vara den som går fort i andra sammanhang, men med mig så blir det ombytta roller. Detta är något jag är väl medveten om, och skulle jag gå hem en mörk fredagskväll och se en ensam ung kvinna gå på trottoaren är det inte ovanligt att jag byter sida för att undvika en situation där jag i raska steg närmar mig henne bakifrån. Självklart smärtar det mig att behöva leva i ett samhälle där jag, bara i egenskap av mitt kön, får andra att känna sig otrygga. Men givet hur överrepresenterad jag är i brottsstatistiken är det samtidigt en fullt rimlig försiktighetsåtgärd från hennes sida. Hennes rätt till trygghet är långt viktigare än min rätt att bete mig hur jag vill.
Det offentliga rummet är unikt i det avseende att vi inte vet vad en främling är kapabel till. En ungdom som sitter på tunnelbanan med skorna på sätet mitt emot signalerar nonchalans och dålig uppfostran. Men problemet är större än så. Vilka andra laster har denna främling? Vågar jag säga åt den skräniga, berusade mannen att sänka sin ljudvolym? Eller kommer han att bli aggressiv? Särskilt för kvinnor som fysiskt är i underläge till manliga främlingar är detta ett problem. När vi pratar om ringa brott och tadelvärt beteende kan vi inte avgränsa diskussionen till handlingens direkta konsekvenser, utan vi behöver även belysa hur det eroderar den trygghet jag tror vi många i Sverige värdesätter högt.
När jag började plocka skräp för två år sedan var det för att prova om broken windows theory stämmer eller inte. Kortfattat så innebär teorin att synliga tecken på oordning som klotter, nedskräpning, sönderslagna busskurer och liknande sänker tröskeln för att begå grövre normbrott, samt att brottsligheten som helhet ökar på grund av dessa mer ringa förseelser. Under flera månader ägnade jag därför oerhört mycket tid åt att plocka upp varenda fimp, tills våra busshållplatser var skinande rena. Frågan jag ville ha svar på var: skräpar folk ned mest för att det redan är så skräpigt, eller skräpar de ned för att de inte bryr sig? Två års empirisk undersökning visar med tydlighet att folk skräpar ned bara för att skräpa ned. Soptunnan står två meter längre bort, och på morgonen hade jag säkerställt att deras busshållplats var skinande ren. Men på bara ett fåtal dagar var den åter helt nedsölad. Efter hemkomsten från Vietnam trodde jag för ett ögonblick att det äntligen skett en reell förbättring. Det hade det inte. Folk skräpar ned lika friskt som tidigare. På grund av detta plockar jag inte längre skräp på fritiden. Jag gav upp hoppet om människorna i vårt område. Om jag vill slippa nedskräpning är den enda lösningen att flytta härifrån till ett område som inte befolkas av människor som skräpar ned.
Alla dessa till synes harmlösa förseelser försämrar tryggheten i samhället. Var och en kan de verka banala. Men tillsammans, ackumulerat, när allt fler människor beter sig så, skapar det reella samhällsproblem. Och för att förstå varför svenskar känner sig mindre trygga idag räcker det inte att förstå gängkriminaliteten, utan även hur samhällets normer i det offentliga rummet förskjuts och förslummas.
Lämna en kommentar
Tack! Din kommentar granskas innan publicering.