Jag vill bo med folk som inte skräpar ned
För två somrar sedan - närmare bestämt den tionde juli 2024 - ledsnade jag fullständigt på nedskräpningen i vårt område. För de läsare som inte känner mig så bor jag i ett område som fram tills år 2023 var klassificerat av polisen som ett utsatt område, och nedskräpningen var så omfattande att man bokstavligen gick i drivorna vid busshållplatserna. I buskaget låg gamla gasflaskor, fyrverkerier och sprayburkar. I skogsdungen nedanför vår lägenhet, precis bredvid mellanstadieskolans lekplats, låg skärvor utspridda från att någon hade krossat glasflaskor mot stenarna.
Under 2024 ägnade jag många timmar varje vecka. Jag köpte en skräpplockare från Fiskars och några rullar vanliga avfallspåsar och satte igång. I början gick det trögt, eftersom man fyllde en hel sådan påse på endast några tiotals meter längst trottoaren och buskaget intill. Det skulle troligtvis ha gått snabbare ifall jag köpt plasthandskar och plockat för hand, men då jag ägnade rätt många timmar varje vecka skulle det å andra sidan blivit oergonomiskt att böja sig ned hela tiden. Därtill kändes det mer förödmjukande att plocka upp andra människors skräp för hand än att ha plockaren som höll min kropp på behörigt avstånd från deras avskräde.
Efter två års tid, en artikel i lokaltidningen, och många möten med boende i vårt område, har ingen nämnvärd förbättring skett ifråga om hur mycket folk skräpar ned. Jag tänkte, naivt och med tro på det goda i människor, att ifall någon viger sin fritid åt att göra det offentliga rummet finare för alla så kanske det skulle få de människor som skräpar ned att tänka en extra gång innan de kastar sin snusdosa på marken istället för i soptunnan två meter därifrån. Men icke.
Jag har flera gånger mätt graden av nedskräpning och fört bok om hur den tar sig uttryck. Busshållplatsen nedanför hyreslägenheterna har omfattande problem med nedskräpning, så för att bättre förstå städade jag den minutiöst noggrant. Varenda fimp, godispapper och snusprilla. Därpå besökte jag sedan busshållplatsen varje morgon och kväll för att se hur mycket skräp som tillkommit sedan jag städade den rent. Redan samma morgon såg jag flera människor kasta skräp, trots att det då inte fanns något befintligt skräp där över huvud taget. Efter tre dagar var busskuren åter nedsölad.
I skrivande stund inser jag att jag nog framstår som en paragrafryttare med någon slags beteendestörning. Men bakgrunden till min frustration kring nedskräpningen var inte enbart skräpet i sig, utan det bemötande man fått när man tagit upp frågan. Man möts då av allehanda ursäkter, som att det skulle bero på att kommunen minskat antalet soptunnor, minskat budgeten för renhållning eller att skolan inte gör sitt jobb. Men det finns inga strukturella anledningar till varför nedskräpning sker här. Området ligger vackert bredvid ett naturreservat, ett stenkast härifrån finns villaområden med åttasiffriga bostadspriser, soptunnor finns överallt, och nej, det beror inte på måsar eller skator som vissa verkar ha fått för sig. Goda kommunikationer till innerstaden, en blandning av både bostadsrätter och hyresrätter, blomsterarrangemang som ordnas av kommunen. Det enda som krävs för att stävja nedskräpningen vore att de som bor här tar sitt skräp, lägger det i soptunnan istället för på marken. Men det gör de inte, och frivilligt engagemang verkar inte leda till någon beteendeförändring.
Den kvarvarande lösningen ifall man vill bo i ett område utan skräp är att flytta till en plats som befolkas av människor som inte skräpar ned. För två år sedan när jag påbörjade det här projektet trodde jag nog ändå att frivilligt engagemang kunde leda någon vart. Idag är jag betydligt mer skeptisk. Den bästa lösningen vid sådana här fundamentala värderingskonflikter verkar vara att de som vill bo utan nedskräpning bor på ett ställe, medan de som vill skräpa ned bor på ett annat.
Lämna en kommentar
Tack! Din kommentar granskas innan publicering.