Måttfullhet, ortodoxi eller späkning?

Vilhelm Sjölund  |  22 juli 2026

Jag har sedan min studietid på universitetet varit engagerad i miljöfrågor. Något motvilligt även inom klimatfrågan, då dessa två rätt så olikartade frågor ofta klumpas ihop till en och samma. Under dessa snart femton tycker jag mig kunnat urskilja en handfull olika bakomliggande motiv som verkar driva personer inom miljörörelsen, för vilka jag här nedan tänkte redogöra.

Att avgöra vad som motiverar andra människor är inget enkelt företag. Det är även ett känsligt ämne, kanske för att man ogärna vill få sina inre drivkrafter reducerade, avskalade eller ordnade i ett fack. De flesta verkar även ogilla att bli tillskrivna epitet de själva inte aktivt ställt sig bakom, med undantag för genomgoda epitet, vilket nog snarare är en fråga om smicker. Därtill öppnar varje försök att klumpa ihop människor en möjlighet för godhetssignalerande personer att ta avstånd och stå upp för en liberal människosyn, trots att det inte finns någon motsättning mellan dessa två synsätt. Med detta sagt tänkte jag här klumpa ihop miljömänniskor utifrån tre enligt mig vitt skilda bakomliggande motiv: måttfullhet, ortodoxi och späkning.

Måttfullhet som dygd

Även om jag i flera avseenden har ortodoxa tendenser skulle jag trots allt främst klassificera mitt miljöengagemang utifrån måttfullhet som dygd. Måttfullhet är - tillsammans med klokhet, tapperhet och rättrådighet - en av kardinaldygderna i grekisk filosofi, något jag fick upp ögonen för då jag halvhjärtat studerade filosofi under en termin mot slutet av min civilingenjörsutbildning. Även om jag värdesätter måttfullhet är jag ett barn av min tid, och har varit notoriskt dålig på att efterleva det. Jag har i perioder tränat för mycket, arbetat för mycket, festat för mycket, levt under alltför stränga dieter eller dumdristigt strävat efter ekonomisk framgång. Men i takt med att jag blivit äldre har jag även blivit bättre på att efterleva mina ideal.

Sverige har ett invecklat förhållande till måttfullhet. Å ena sidan är det en av våra mest eftersträvansvärda ideal, åtminstone om den föranletts av strävsamhet. Ingvar Kamprad som körde sin röda Volvo brukar tolkas som ett uttryck för sparsamhet, men jag tror det mer handlade om att upprätthålla en bild av sig själv som måttfull. När grundarna av King sålde sitt bolag för 50 miljarder kronor blev det inga "vilda champagnefester":

Ändå förhåller sig Sebastian Knutsson och Thomas Hartwig tämligen svala till att de blivit stormrika genom affären som blev klar veckan innan stockholmsbarnen gick på sportlov. Några vilda champagnefester kan de inte berätta om.

– Jag gick hem och serverade köttfärssås och lättmjölk till barnen, säger Thomas Hartwig.

– Men det var en häftig känsla att betala in skatten dagen efter, säger Sebastian Knutsson och ler.

Det var tio år sedan jag läste den här artikeln, men den lustiga detaljrikedomen att han skulle servera just lättmjölk snarare än att bara säga mjölk har etsat sig fast i minnet sedan dess.

Men om vi återbesöker miljöfrågan och betraktar den med måttfullhetens glasögon ser vi att ett sådant förhållningssätt skiljer sig mycket från hur frågan ofta framställs. Det handlar inte om att gå in på en kalkylator och beräkna ens personliga avtryck, utan om att leva ett måttfullt liv vilket i huvudsak samvarierar med den livsstil som miljörörelsen förfäktar: ta cykeln istället för bilen; duscha kallt och håll en sval inomhustemperatur; föredra bildning framför konsumtion; spara och investera istället för att slösa; ät vegetariskt och var måttlig med spriten och så vidare. Men drivkraften är inte att leva ett klimatsmart liv, utan ett måttfullt liv. Baksidan med detta karaktärsdrag är att personer tenderar att bli stroppiga, en bror duktig, som inte sällan även uppvisar grötmyndiga tendenser. Boken "Så roligt ska vi inte ha det" av Mattias Svensson som jag läser är ett fantastiskt exempel på personlighetstypen där attributet dragits till sin spets. Min erfarenhet är även att måttfulla personer ofta är tråkigare än mer eldiga och excentriska.

Ortodoxi - den sanna läran

En annan vanlig drivkraft är ortodoxin, övertygelsen om att ens moral är den rätta, och inte sällan att andras moral är förkastlig. På ett sätt finns många likheter mellan måttlighet och miljöortodoxi då båda gör anspråk på ideal man menar andra bör efterleva, men å andra sidan är måttfullheten inte alls lika binär som till exempel veganismen. Den renläriga miljövännen är övertygad om att dennes moral är den sanna, vilket ofta medför att dessa personer är mycket samvetsgranna medborgare, dock ofta mer dogmatiska.

Ett målande exempel var debatten om Impossible Burger år 2018. Kortfattat så handlade det om att grundarna ville få en nymodig ingrediens, hemjärn, godkänd av FDA. För detta krävdes djurförsök, vilka genomfördes på råttor. Trots att burgaren i sig inte innehåller några animaliska produkter, samt att syftet med burgaren var att minska köttkonsumtionen, ansåg många veganer att djurförsöken diskvalificerade produkten som vegansk, och uppmanade därmed andra veganer att bojkotta företaget. Det ska sägas att veganismen verkar splittrad i denna fråga, där somliga lutar mer åt pliktetik, somliga mer åt konsekvensetik, och det främst var de förra som uppmanade till bojkott.

Ortodoxa miljövänner är inte nödvändigtvis de som limmar fast sig i asfalten. Många är trygga med sin personliga moral, efterlever den, jämrar sig över samtidens depraverade medmänniskor, men gör därutöver inte mycket väsen av sig. Många ojar sig ofta över att exempelvis veganer trycker upp sin ideologi i ansiktet på dem, när det i själva verket snarare är tvärtom. Veganen värmer sin medhavda linsgryta på jobbet i lugnan ro, men hamnar snart ofrivilligt i korsförhör om dess innehåll och därvidlag sina bevekelsegrunder. I grund och botten existerar dock en avgrundsdjup värderingskonflikt mellan miljövänner och andra, då man tillmäter helt olika värde till naturens och djurens rättigheter, och vilken personlig uppoffring som är rimlig att avkrävas.

Späkning och klimatångest

Den tredje gruppen är ett sorgebarn. Det är människor som inte primärt drivs av ideologisk övertygelse, utan en föreställning om en stundande domedag och nödvändigheten att genom drastisk omställning av samhället möta hotet. Min spaning är att en viktig ingrediens som saknas hos denna grupp är god självkänsla. Ju mer man gör avkall på, desto mer renlärig blir man, och ingen uppoffring är för stor för att rättfärdigas i klimatets namn. De föregående två grupperna lever sina liv förvissade om deras egen moraliska överlägsenhet, vilket jag tror är en sund grundinställning. Men de som späkar sig tenderar att bränna ut sig och inte sällan även lämna miljörörelsen bakom sig, ofta med stark antipati mot densamma.

Samma tendenser återfinns ofta hos religiösa. Det finns många kända exempel på hur religiösa misslyckas med att efterleva sina egna (högt satta) ideal, som när Martin Luther "gladde sig i själen men sörjde i köttet" när hans 14-åriga dotter gick bort, men det är inte riktigt dessa jag menar. Det handlar istället om personer som gör avkall på sig själva, slutar ta hand om sig, och överlag blir sköra och vemodiga.

Jag vet inte vad som egentligen är sorgligast, att dessa personer getts utrymme att företräda en vanlig folkrörelse, eller allt det hat de fått utstå för att i grunden stå upp för någonting gott. När jag läst vittnesmål från dem med klimatångest är det svårt att känna annat än medlidande, även om de säkerligen i stundens hetta varit arga som bin. Men det borde även vara uppenbart för de flesta att rörelsen är ohållbar i så många avseenden. En inte ovanlig respons till personer med klimatångest är att det är en rimlig reaktion. Klimatet kommer tillintetgöra oss, självklart är det rimligt att man känner ångest? Om vi fick reda på att en asteroid var på väg att utrota livet på jorden, rimligtvis skulle vi uppleva ångest? Många - inte alla - inom rörelsen normaliserar ångesten som en normal reaktion, men jag menar att den härstammar från en i grunden osund relation till frågeställningen.

Miljövänner och andra

Min spaning är att både måttfullhet och ortodoxi är rimliga vägar för att leva miljövänligt. De är egentligen väldigt olika livsfilosofier, men har gemensamt en inställning att man bör leva sitt liv efter goda ideal. Miljövänner är moraliskt övertygade om att deras livsföring är tillbörlig.

Ett som är säkert är att folk avskyr hycklare. Späkning till den grad att man själv inte kan efterleva idealen leder ofrånkomligt till att man bränner ut sig själv och inspirerar ingen att följa. Vissa drar detta längre, att man heller inte bör döma, utan enbart föregå med gott exempel. Detta menar jag är helt fel. Många sociala normer bygger på skam och en kollektiv inställning till vad som är rätt och fel. Att erbjuda sin stol i kollektivtrafiken till de äldre är något som inte kan upprätthållas genom lag, utan genom befolkningens moral. Att tro på vissa samhällsideal som goda och mena att andra bör efterleva dem är en grundbult i ett civiliserat samhälle. Det går därför inte att reducera miljövännernas anspråk till något som "de får leva som de vill, om jag får leva som jag vill". Djurens rätt som vill uppvärdera boskapsdjurens rättigheter i slakterier driver dessa frågor av samma skäl som den som slår värn om vett och etikett i kollektivtrafiken, idén om ett anständigt samhälle. Man kan självklart invända, men om vi invänder mot idén att medborgare förfäktar goda samhällsideal, då tror jag vårt samhälle är på väg i fel riktning.

Någon skulle här kunna invända att det råder konsensus att upplåta sin stol på bussen, men att det är långt mer omtvistat vilka rättigheter djur bör ha i djurindustrin. Dock verkar bristande vett och etikett i kollektivtrafiken bli ett alltmer besvärande problem. Varför? Jag tror det handlar just om att dömandet i sig blivit tabu. Kanske för att miljövänner, feminister och andra "moralextremister" skapat en samhällelig trötthet på förståsigpåare. Eller att svenskar blivit ännu mer konflikträdda än tidigare. Eller att gängkriminaliteten gjort att man inte längre känner sig trygg att konfrontera dem som avviker från samhällets normer, vilket i så fall vore en ren självbevarelsedrift och ett annat typ av problem än det som beskrivs här, men likafullt kan vara en förklarande variabel idag.

Oavsett anledning menar jag att kollektiva normer - och att den vuxna befolkningen säkerställer att de upprätthålls - är en mycket viktig del av samhället. För att det ska fungera krävs det att förbättringsivrarna inte blir för dogmatiska, men att man samtidigt inte viftar bort deras anspråk som om det enbart skulle röra sig om personliga övertygelser. Man är övertygad om att både en själv, samhället och varje enskild individ bör leva utifrån de normer som man menar skapar ett gott samhälle.

Hur man navigerar att döma konstruktivt utan att uppfattas som den självgode moralisten förtjänar sitt eget inlägg. Särskilt komplext är det när ens moraliska övertygelse går stick i stäv med majoritetsuppfattningen.

Lämna en kommentar