Nitälskan för nykterhetens sak

Vilhelm Sjölund | 4 juni 2026

I min ungdoms Täby umgicks alkisarna vid en grillplats uppe på klipphällarna dit man nådde genom att vika av från cykelbanan som går mellan Grindtorpskyrkan och Roslagsbanans station vid Täby Centrum. Platsen har anor åtminstone sedan min fars barndom på sjuttiotalet, men i takt med att Täby gentrifierats allt kraftigare kanske de nu fått flytta på sig.

Täby är en annorlunda kommun från när jag växte upp under nittiotalet. På den tiden var Täby Centrum ännu ett alldagligt centrum, anspråkslösa butiker, befolkat av en säregen man som sannolikt hälsat på samtliga Täbys invånare. Lyxbutiker var fortfarande förbehållet Stureplan.

Idag bor jag i Edsberg, Sollentuna, som tills nyligen fanns med på polisens lista över särskilt utsatta områden. Lyckligtvis togs vi bort från listan för ett par år sedan, men utsattheten sitter fortfarande i husväggarna. I mitt föregående inlägg skrev jag om vikten av att tro på mänskligheten. Jag kom hem från Arlanda och möttes av ett ovanligt renhållet Edsberg. Det visade sig att hyresgästföreningen anordnat en skräpplockardag en vecka innan vår hemkomst, och redan efter en dryg vecka har nedskräpningen åter tilltagit. Tilltron till sina medmänniskor tar åter stryk med andra ord.

Rusdryckernas skadeverkan

Enbart under det senaste året har jag i olika sammanhang träffat på och hjälpt personer vars liv till synes helt fördärvats av förtäring av alkohol. Den yttersta sorgen är när alkoholen leder till att oskyldiga tar stryk, men det ska understrykas att samtliga jag hjälpt verkar ha varit mycket fina människor, men vars liv verkar lida men från drickandet.

Mannen med hockeyklubban

På den lantliga vägen utanför Hagbytippen promenerar en man med en byxlinning helt utan nytta. Det finns ingen trottoar och knappt någon vägren att prata om där han traskar, dragandes en rullväska med en hockeyklubba inkilad ovanpå. Vi är på väg hem körandes i andra riktningen när vi stöter på honom, men vänder om för att titta till hur han har det.

Klockan är efter åtta, skymningen har övergått till kväll, tidig höst när kvällarna börjat mörkna men ännu inte är beck. Han sluddrar kraftigt men lyckas förmedla att han bor i Arninge, dit han är på väg. Han hade tagit sig från innerstaden - oklart om han promenerat hela vägen eller bitvis rest med buss - och hade nu fågelvägen åtminstone sju kilometer kvar. Raka vägen dit är genom tunnlarna på 265:an dit man absolut inte bör promenera, i annat fall de slingrande vägarna genom Löttingelund som tillfört ett par extra kilometer på hans resa.

Han verkade ha en någorlunda god förståelse vart han var på väg, så vi kastade in hans rullväska och hockeyklubba i bakluckan och körde iväg. Under färden kunde vi inte kommunicera över huvud taget, men vi lyckades tids nog hitta hans lägenhetsbyggnad, i vilken han obekymrat steg in.

Hans packning var helt oglamorös. Jag skönjde en gurka, en stor kartong mjölk, samt andra hushållsbestyr. Inget som direkt höjde ögonbrynen. Han gav inga ledtrådar om sitt liv, vad han hette, hur han hamnat längs vägrenen, eller i någon mening detaljer om hans liv. Det enda vi hörde var hur han mumlade meningar som lät som religiösa besvärjelser. Jag tänker ofta på mannen med hockeyklubban, och undrar vilka historier han hade att förtälja.

Rökaren på bänken

I mitt föregående inlägg nämnde jag kort den man, som gladdes över hur jag städat hans rökarbänk. Jag har vid flera tillfällen sett honom, en god man, vänlig, men ofta berusad. Jag rådde honom att gå ned till vårt lokala fik och unna sig en kopp kaffe och en bakelse istället för att röka solokvist på hans stammisbänk. Lindas och Elinas kafé är något av ett vattenhål i Edsberg och tillför mycket trevnad, och jag hoppas han framgent blir stammis på fiket istället för bänken.

En fallen, fager man

På min promenad hemåt från att ha inhandlat grönsaker vid Sollentuna centrum möter jag en man som ramlat ihop på Edsbergs busshållplats, just nedanför kyrkan. Han var redlöst berusad, och hade fallit ihop i försök att stiga på bussen. Efter att ha kollapsat valde busschauffören att lämna honom på trottoaren till sitt öde och köra vidare. Vi hjälpte honom sätta sig på bänken inne i busskuren. Han såg ut att vara i femtioårsåldern, men mycket välbehållen för sin ålder. Hårlinjen intakt som en tjugoåring, kraftig maskulin käklinje och stadig kroppsbyggnad.

Busslingan i Edsberg går i en ringled runt hyreskasernerna på höjden, och återvänder efter några minuter till centrum. En ung kvinna som sett mannen kollapsa steg av bussen för att springa och hjälpa till. Hon såg inte ut att vara mycket äldre än tjugo, ovanligt samvetsgrann för sin ålder. Det var också hon som berättade för oss om incidenten när mannen försökte stiga på bussen.

Därpå fick jag delta i ett mycket hjärtskärande samtal mellan mannen och hans mor. Det lät som att hon helt gett upp hoppet om sin son. I många fall då jag stött på gravt alkoholiserade personer verkar beroendet tagit ut sin rätt på deras uppsyn och hälsa, och vägen tillbaka ser ut att sträcka sig långt förbi rehabiliteringen från alkoholen i sig. Men med denna man var det annorlunda, han såg ut att likväl kunnat vara en välmående familjefar mitt i livet. En sällan skådad förspilld potential i en medmänniska.

En norrlänning i Husby

Cyklandes på min elcykel på väg hem från Järvaveckan ser jag en man ligga i buskaget bredvid cykelbanan, rejält blodig och oförmögen att ens sätta sig upp. Två unga flickor stod en bit bort, villrådiga inför situationen, men ändock beredvilliga. Jag vinkade in dem för att höra om de såg vad som hänt. Tydligen hade mannen snubblat, fallit handlöst och slagit huvudet i asfalten, eller än värre i kantstenen. Han luktade alkohol, men jag kunde inte avgöra om hans oförmåga att ställa sig upp berodde på alkoholen eller att han slagit sig rejält i huvudet, så jag ringde 112. På grund av hög belastning kunde de inte skicka ut ambulans, utan vi fick vänta.

Allt fler personer stannar till för att hjälpa; en kvinna bodde i närheten och sprang hem för att hämta vatten; en äldre dam skrubbade hans sår med sina bara händer; någon springer för att hämta ordningsvakterna som patrullerar i Husby centrum.

Tids nog överlämnade jag mannen åt ordningsvakterna, som satte honom på en bänk för att invänta blåljuspersonalen. Personalen på 112 bad mannen ge dem sitt mobilnummer så att de kan nå honom direkt. Jag har alltid haft lätt för siffror och lade hans nummer på minnet utan att det var min avsikt.

Morgonen därpå skrev jag för att höra hur det var med honom. Han skulle tillbaka till Solvalla... Han slog mig som en väldigt trevlig filur, glad i hågen, men alkoholen verkar inte göra honom gott. Jag erbjöd att vi kunde ses på en kaffe, vilket jag hoppas att vi en dag gör, och att jag får en chans att berätta om glädjen i nykterheten.

Nykterhetens sak

Jag vet inte om det är skrivet i stjärnorna att jag ska möta alkoholens mörka baksida, om ovanstående möten enbart varit en slump, eller om problemet är långt mer utbrett än jag tidigare trott. Men oavsett skäl så har jag blivit mer och mer övertygad om att alkoholens skadeverkan är att likställa med rökning, och jag menar att Sverige bör införa en nollvision även för drickandet. Jag kan inte formulera det bättre än Oskar Lundgren gjorde år 1913, och låter nedanstående citat tala för sig självt.

Ingen, som är van att färdas å desamma, kan gärna ha undgått att möta de olägenheter, som uppstå därigenom att personer, som redan före sin resas anträdande äro mer eller mindre berusade eller under densamma berusa sig av starka drycker, i sådan utsträckning som nu är fallet tilllåtas medfölja järnvägstågen. Ofta kunna berusade förekomma i sådan myckenhet, att det hart när är omöjligt för den nyktre, fridsamme och ordningsälskande att fortsätta färden. Särskilt inträffar detta vid marknadstillfällen och torgdagar, då lantfolket vänder åter från städerna till sina hem, dagarna före våra större religiösa högtider, såsom jul, påsk, pingst och midsommar, samt vid beväringstransporter. Man tyckes vid dylika tillfällen mången gång vara totalt prisgiven åt en den mest brutala och godtyckliga behandling från rusiga inedresande, som icke endast — ofta trots anslaget förbud — tillåta sig röka kupéerna fulla av vämjelig tobaksrök och nedspotta golven i desamma utan också arrangera kortspel och prestera en mängd råa svordomar och oförsynta visor, vilka måste verka i hög grad sårande och demoraliserande, särskilt på medresande kvinnor, barn och ungdom. Naturligtvis är också det hela ägnat att nedsätta vårt folks anseende inför utländningar, som beresa vårt land, även om det måste medgivas, att förhållandena på statens långdistanståg med färre uppehåll i regeln äro tillfredsställande, särskilt i l:a och 2:a klassens vagnar.

Väl kan det icke heller förnekas, att åtskilligt gjorts och göres för att stävja det här påpekade onda, och att järnvägsbefälet härutinnan i allmänhet också gör sitt bästa, så långt det är möjligt med den makt, det nu äger, och med den knappa tid, det på grund av andra mångskiftande göromål direkt kan ägna åt ordningens upprätthållande bland tågpassagerarne. Men de hittills vidtagna åtgärderna i detta syfte synas vara långt ifrån tillräckliga. Ty ingen är ännu säker om att få resa oantastad eller ofredad på de svenska järnvägarna. När som helst kan man befara att få till sällskap mer eller mindre rusiga personer, som icke veta, vad de säga eller göra.
- Oskar Lundgren, riksdagsmotion 1913:16, andra kammaren