Tro på människan
En kardinalinsikt för mitt själsliga välmående har visat sig vara tron på [det goda i] människan. Denna inställning är under ständigt angrepp, och behöver vårdas, vattnas och gödslas regelbundet för att inte vissna. Jag minns inte om jag läste detta, eller om jag hittade på det själv, men ett citat jag vill erinra mig om är ungefär följande:
Tids nog blir vi alla bittra; gör ditt yttersta att senarelägga det tills efter din död.
Andemeningen är, att världen är så grym, så orättvis, att vår inre källa till hopp och godhet tids nog krossas. Som trettiofemåring har jag blivit varligare; som ung och naiv var bitterheten ett grumligt begrepp vid livsflodens delta; som medelålders förefaller den lura bakom varje flodfåra i livets meandrar. Men lyckligtvis blir man visare, och även motståndskraften växer sig starkare.
I ett par års tid har jag plockat skräp på fritiden i mitt bostadsområde, Edsberg. Det var, handen på hjärtat, inte sprunget ur bitterhet och frustration. Snarare uppgivenhet och nyfikenhet. Du som läsare är säkerligen bekant med begreppet broken window theory. Till upphovsmännens förtret skulle jag sammanfatta teorin som:
Tids nog blir vi alla bittra; men du kan ta en genväg dit genom att bosätta dig i slummen.
Med uppgivenhet menas här, den känsla som uppstår av att bevittna genomnedsölade busshållplatser, där den kommunala papperskorgen som tronar upp sig en knapp armlängds avstånd från busskuren blott verkar vara en synvilla i anständighetens öken. Med nyfikenhet menas här, frågeställningen om broken window theory stämmer, eller om den bara är ytterligare ett desperat försök att genom sociologi hölja problembilder i att de kan avhjälpas genom ekonomiska bidragsinsatser.
Det blir värre innan det blir bättre
Efter att ha passerat trettiostrecket har det känts tilltagande patetiskt att gräla på internet, så jag köpte en högkvalitativ skräpplockare och började ägna många timmar varje vecka åt att städa upp vårt område. 
Men mitt engagemang var ännu i sin linda. Ännu hade jag inte upptäckt de drivor av skräp som någon dumpat i buskaget precis utanför barnens fotbollsplan. Skräpmängden var tillräckligt avgränsad för att kommunen inte skulle tillsätta en särskild åtgärd, men omfattande nog för att kräva många promenadsträckor mellan buskaget och soptunnan, eller återigen stå inför den olustiga känslan att utöka mitt engagemang till att kasta dessa främmande människors avskräde i min bils bagageutrymme.
Om man ska testa broken window theory i Edsberg arbetar man redan i motvind, eftersom någon tyckte att sovjetgrå fasad utan utsmyckning vore en lämplig livsmiljö för arbetarklassen. Självklart inte arkitekterna själva, utan de, i huvudsak invandrare, som förpassats till Sollentunahems hyresrätter. Att döma av de otal klagomål jag läst i kommentarsfälten dessutom undermåligt underhållna. Betongsuggor som redan vid nybyggnationen var deprimerande. Även helt utan plastpåsar som blåser likt marklöpare lägger sig ett vemodigt dis över busshållplatsen då samhällsbärarna inleder sin pendling till arbetet på morgonkvisten.
Det skrupelfria kräver det skrupulösa
Min tanke var enkel: utgångsläget är så pass dystert, att även en enstaka fimp lär räcka för att få den trasiga fönsterbägaren att rinna över. Jag företog mig därvidlag att plocka varenda fimp, tills busshållplatserna sken. Det var, för att citera inskriptionerna i Rådhusets källarrestaurang, icke utan vedermödor. Nedskräpare verkar resonera som så, att ifall de kastar sitt skräp i ett tätt, snårigt buskage, så försvinner det. Inspirerade av reflexreklamen? Syns det inte, finns det inte. Du som läsare inser säkerligen, att skräp som gradvis penetrerat det täta, snåriga buskaget, förpestar ens liv som skräpplockare i mycket högre grad, än om de helt sonika släppt sitt skräp på trottoaren där de står.
Jag städade, och städade, och städade. Flera dagar i veckan angrep jag samtliga busshållplatser mellan vårt bostadsrättsområde ned till Edsbergs centrum. Var dag som följde var det åter nedsölat. Stackars fru, som var och varannan dag tvingades uthärda sin uppgivne man, som åter tappat tron på mänskligheten. Soptunnan står ju där, tom, oanvänd. Varför använder folk inte den? En så blygsam förändring, att kasta sitt skräp tre meter åt vänster, istället för på marken. Är det för mycket begärt?
Ljusglimtarna som håller modet uppe
Ett minnesvärt ögonblick var den taxichaufför, som under sitt arbetspass stannade till längs trottoarkanten vid Edsbergs busshållplats. Han vevade ned sitt fönster och ropade, otillräckligt för att bryta mitt skräpplockarfokus. Han insisterade, varvid jag som tur var lyddes till hans nyfikenhet. Han frågade ifall jag gjorde detta på frivillig basis, till vilket jag svarade ja. Han sade då att han, sedan han kommit till Sverige, fallit in i ekorrhjulet; går till jobbet, kommer hem, repriserar. Men han sade att min insats inspirerat honom, och att han skulle medtaga den goda gärningen till sitt eget bostadsområde. Detta gladde mig oerhört - en ring på vattnet jag kunde se med mina egna ögon.
Nästa möte var med en av våra stamgäster vid ljugarbänken som står lite avsides ovanför en parkeringsplats, just innan trottoaren börjar slingra sig uppåt mot lägenhetslängorna. Både under och runt omkring bänken låg fimparna, som en mossbelupen klipphäll täckt i en brandgul, smutsvit dräkt. Den samlade ytan för denna bänk är väl sisådär sju kvadratmeter, men detta är inte plangeometri, utan rymdgeometri. Fimparna har fyllts på över tid för att skapa en tjock matta, där varje kvadratcentimeter tyngs av en tjock lump av fimp. Att städa denna bänk var ej utan vedermödor. Jag städade den skrupulöst till den grad att jag inte längre såg skillnad på fimparna och de små tallpinnarna som låg jämte.
Dagen efter, nöjd med min insats, gick jag ned för att kvalitetssäkra städarbetet. Efter mina misslyckade försök att rädda busskurerna var förväntningarna redan lågt ställda. Som tur var är ruljansen av bänkrökare långt lägre än antalet som passerar busskuren, och marken såg fin och prydlig ut även nästa dag. På bänken satt en man, stamgästen jag nämnde tidigare, och rökte en förmiddagscigg. Han verkade berusad; där vi bor visas alkoholens baksida oftare än dess polerade yttre. På bred, sluddrande stockholmska frågade han ifall det var jag som städat kring bänken.
– Ja, svarade jag. Visst blev det fint?
– Det är såå fint. Jag blev så glad när jag kom hit i morse. Vet du, jag ska ta med mig fimpen, och slänga den där borta i soptunnan vid busskuren [åtminstone 30 meter bort].
Detta möte gav mig min tro på det goda i människor en förnyad gnista; värdet av att inte ge upp på dem; att sträcka ut en hand och ge dem en chans till bättring. Fördjupningen i detta ämne lämnas till ett senare inlägg om tankar om tro, men kort kan sägas - där jag enbart talar från egen erfarenhet - att ett av mina främsta besvär med den ateistiska humanismen är bristen på Jesus-empati för medmänniskor. Det finns för mig inga rationella skäl att tro att godhet nödvändigtvis föder mer godhet.
Återuppståndelsen från Vietnam
Vi spenderade fem månader i Vietnam, från januari till slutet av maj. Vi gjorde en liknande resa förra året, men återvände då redan i april. Vid den återkomsten möttes jag av vårt område som sjangserat oerhört sedan jag lämnade det vid nyår. Nedskräpningen hade åter flyttat fram sina positioner, och jag hade mist flera strategiska positioneringar. I år var jag givetvis inställd på dito besvikelse. Men döm av min förvåning när vi rullar hem från Arlanda, svänger av vid St1-macken, och kör upp längs med Ribbings väg. Ljugarbänken fortfarande obesudlad; inget glassplitter under kyrkans anslagstavla; varken kanyler, gas- eller spritflaskor skymtades i slänten; busshållplatserna varken täckta av gamla solrosfrön eller godispapper, och man slipper dela bänk med två burkar energidryck och en gammal snusdosa. En annorlunda känsla spred sig i kroppen, en känsla av innerligt hopp. Slutsatsen i Dagens ETC vore månne, att civilsamhället och föreningslivet ytterligare behöver stärkas. Min övertygelse och slutsats är dock av annan art: jag är nu mer än någonsin övertygad om vikten av vackra utomhusmiljöer för människors välmående. Den förfulning genom offentligt finansierad konst, sovjetisk arkitektur och kapitalistisk utsuddning av det sirliga och granna till förmån för det kala och kantiga lär kosta samhället mer än jag tidigare kunde föreställa mig. Men å andra sidan: betänk det samhällsvärde som torde frambringas, om även de lägre samhällsskikten skulle ges möjlighet att leva i den nationalromantiska skönhet som idag är förbehållet översta medelklassen, bosatta i kvarlevorna från den konservativa storhetstiden sent 1800-tal.
Som min käre kusin frågade: varför bor ni där, när ni kan bo i charmiga kvarter i Stockholms innerstad? Varför späka dig själv med dessa tröstlösa, obetalda mödor? En högst relevant fråga, särskilt nu när jag även bör ta min frus önskemål i beaktande. Men vad är vitsen med att resa till en paradisstrand på Bali, när korallreven vid vattenskoteruthyrningen helt vittrat bort? Ett bildkollage på Instagram kan dölja verkligheten för ens följare, men kan inte dölja den för en själv. Att fly den har inte gjort mig lyckligare. Nu stirrar jag istället den i vitögat. Vi får se om beslutet visar sig vara ett sel - eller än värre en eda - eller om jag äntligen står vid forsnacken och blickar ned i hoppets strömfåror, bort från vemodets hölja jag dröjt mig kvar alltför länge i.
Kommentarer
Inspirerande, välskrivet och det skulle Ulla ha njutit av att läsa! Tro, hopp och kärlek (till sin nästa). De säger att kärleken är viktigast men det är en treenighet som jag tycker vi borde kanske prata om mer? I sommar?
Lämna en kommentar
Tack! Din kommentar granskas innan publicering.