Ska vi ta en öl sojamjölk?

Vilhelm Sjölund  |  22 maj 2026

Vietnam har under de senaste åren blivit mitt andra hem. Efter att ha vistats här i längre perioder har jag kommit att särskilt uppskatta vissa kulturella inslag som skiljer sig från Sverige. Ett av dem är att folk sällan dricker alkohol på lokal i Vietnam. På vår gata ligger istället ett, _{(hyperboliskt)}, oändligt antal kaféer, och enbart under vår fem månader långa vistelse här har två nya (!!) kaféer öppnats inom två kvarters avstånd. Sverige slår sig för bröstet för vår fikakultur, men vi ligger i lä jämfört med Long Khánh. Den vietnamesiska regeringen antog därtill nyligen förslaget att införa nolltolerans mot alkohol i trafiken, vilket lär ha blivit sista spiken i kistan för vietnameserna eftersom de till varje pris föredrar mopeden framför apostlahästarna. Den exakta brytpunkten bortom vilken vietnameserna anser det omöjligt att tillryggalägga avståndet till fots kvarstår att fastlägga, men uppskattningsvis verkar smärtgränsen ligga runt 50-100 meter.

En anekdot på det ämnet är det fantastiska ordet xe ôm, vilket betyder motorcykeltaxi, men ordagrant snarare torde översättas till "kram-moped".

I vår lilla park ligger det ett kafé som serverar varm, hemkokt sojamjölk. Här samlas varje kväll familjer och ungdomar för att tjöta om ditt och datt, medan barnen springer runt och leker. Jag brukar promenera runt i den 600 meter långa slingan som går runt parken; på sistone beledsagad av mitt barn-entourage som ivrigt småjoggar tio meter bakom mig.

Allt färre dricker alkohol i Sverige. Tydligen kommer Gen Z leda alkoholindustrin i fördärv, den anrika pubkulturen i Storbritannien utrotas och Gen X drabbas av skrivkramp från att tvångsmässigt förklara varför deras dryckesvanor som unga nödvändigt bör tolkas som att de var mer frivola än dagens unga. När man plockar isär alkoholförfäktarnas argument brukar det koka ned till den sociala dimensionen. Utan pubar, barer och uteserveringar så skulle ett socialt kulturarv gå förlorat, och samhället bli tråkigare. Det som har utkristalliserat sig från att bo i Long Khánh är att det inte bara är möjligt att ha ett myllrande uteliv utan alkohol, det är mysigt, mer välkomnande och mer avslappnat.

Det vore felaktigt att påstå att man inte dricker alkohol över huvud taget i Vietnam. Det är framför allt männen som dricker, oftast öl eller sprit, i synnerhet i samband med festtillställningar. Inte heller då är det en fråga om någon utbredd berusning, särskilt inte eftersom de blandar is och öl, vilket i den 35-gradiga hettan hastigt övergår i öl utspädd i vatten.

Men det är något mysigt över alla kaféer som håller kvällsöppet, vimlet, alla som dricker mjölkte fram till midnatt. Staden känns därtill väldigt trygg, inga skränande, berusade personer som beter sig oväntat. Sen är vietnameser ett sällsynt gladlynt folk. Människor här ler, skrattar och sprider glädje varthän de går.

I ett senare inlägg ska jag skriva en bokrecension av Nykterhetsrörelsens Banérförare, en mycket läsvärd bok som borde ingå i svensk skolundervisning. Åtminstone under min egen skolgång nämndes inte ett ord om den svenska nykterhetsrörelsen under sent 1800-tal. Vi fick höra att Sverige alltid haft problem med dryckeskulturen, varför Systembolaget skapades, men vi läste inte mycket om alla de som kämpade i Sverige för att bli kvitt ruset.

Lämna en kommentar