Selektivt kritiskt tänkande

Vilhelm Sjölund  |  9 juni 2026

Det verkar idag råda någorlunda konsensus om vilken grad av kritiskt tänkande som är rimligt att utkräva från gemene man. Jag ska i detta inlägg försöka sammanfatta mina observationer kring svenskens förhållande till källkritik.

Lösryckta påståenden på sociala medier

Det första man kanske tänker på när man hör ordet källkritik idag är interaktioner på sociala medier. Om man går in och läser ett kommentarsfält på Facebook kan man lätt få intrycket att folk sväljer uppenbart felaktiga historier med hull och hår, men jag tror inte nödvändigtvis så är fallet. Låt oss begrunda typexemplet: någon halvt tveksam sida på Facebook delar ett inlägg som uppenbart är vinklat för att generera reaktioner, och det får sedan ett par hundra upprörda kommentarer. När en person läser inlägget kommer de göra en hastig bedömning ifall inlägget bekräftar en teori man redan har tillräckligt underlag att hålla för sann. Denna tendens ses tydligt tvärs över hela det politiska spektrumet. I samtliga exempel nedan kommer personer ofta kommentera innan de gjort någon som helst ansats för att validera sanningshalten i påståendet de reagerar på.

1. En vegan läser om en bonde som behandlat sina djur illa.
2. En svärjevän läser om en invandrare som begått ett brott.
3. Eller något så banalt som att någon delar en livshistoria med tveksam sanningshalt, men vars budskap resonerar eller dissonerar starkt med läsaren.

När man läser om "källkritik" i medieetablissemanget är det vanligt att redan detta omskrivs som brist på dito. Det vill säga, man kan med tydlighet visa att ett falskt påståendet har spridits, och personer har till synes trott att det var sant. Den analysen haltar. Personer kommer överlag inte ägna tid åt källkritik ifall ett påstående i tillräckligt hög grad överensstämmer med idéer man har goda skäl att tro på. Som vegan behöver du ingen ytterligare empiri för att vara förvissad om att djurindustrin är moraliskt förkastlig. Ett inlägg som ur den aspekten inte innehåller något nyhetsvärde är inte lönt att källgranska, eftersom sanningshalten i påståendet oavsett inte kommer påverka din inställning i frågan.

Därtill behöver man fråga sig hur viktig sanningshalten är för det underliggande budskapet som torgförs. De flesta artiklar man läser har kraftig politisk slagsida, och även om varje siffra som presenteras stämmer på decimalen är urvalet ofta så pass snedvridet att siffrorna likväl kunnat vara helt uppdiktade. Dessutom tenderar tonvikt på minutiös korrekthet att förblinda personer från att göra en mer djuplodande analys. Typexemplet är havererade partiledardebatter som hakar upp sig på att någon refererat till statistik, och meningsmotståndarna därpå invänder att siffrorna inte stämmer. Denna typ av diskussion är nästan alltid helt meningslös. Om man vill anföra statistik som argument bör man ha förberett sin motpart på vilket urval man tänkt använda, så att den även själv kan sätta sig in i dataunderlaget och bilda sig en uppfattning. Alla andra varianter leder bara till att varsin sida kastar lösryckta siffror vilt omkring sig, och som tittare tappar man snabbt intresset. Den som någonsin diskuterat detta med forskare vet att även om politiker nitiskt förhåller sig till tabellerna ur resultatdelen så tenderar de ändå att vinkla dessa på ett sätt som inte är i linje med forskarens egna slutsatser. Detta leder oss till nästa område: hur fakta omstöps till normativa påståenden.

"Forskningen visar" är inte ett normativt påstående

Sverige beskrivs ofta som ett ingenjörsland, där vi gärna ser att verkligheten vilar på fakta och saklighet snarare än ideologi och övertygelse. Detta gör vår befolkning särskilt mottaglig till felslutet att härleda normativa påståenden från objektivitet. Det sannolikt mest illustrativa exemplet är klimatfrågan, där "lyssna på forskningen" och klimatförnekare varit tematiskt i många år. Jag har spanat tre olika grupperingar som motsätter sig att storskaligt omdana vårt samhälle för att möta hotet med ett varmare klimat:

1. De som genuint förkastar klimatmodellerna. De menar att beräkningsmodellerna är förenade med alltför stora osäkerhetsmarginaler, och att slutsatserna därmed blir meningslösa.
2. De som till viss del accepterar att klimatet värms upp, men inte delar slutsatsen att detta nödvändigt är av ondo. Typiskt handlar det om att anföra hur koldioxidhalten i atmosfären fluktuerat kraftigt de senaste miljoner åren, eller att högre koldioxidhalt överlag är av godo då det medför rikare växtlighet.
3. De som till fullo accepterar vetenskaplig konsensus, IPCC m.fl., men ifrågasätter graden av förändring vi bör genomföra för att möta hotet.

Många klimatförnekare tillhör i själva verket grupp tre. Meningsskiljaktigheten i klimatfrågan är alltså inte sanningshalten i forskningen, utan vilka normativa slutsatser man drar utifrån dem. Trots att grupp tre ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv torde vara helt okontroversiell, har det krävts namn som Bjørn Lomborg för att legitimera dem. Och då behandlas främst de ekonomiska konsekvenserna, men det finns många fler dimensioner av klimatfrågan än så. Även om jag även framgent kommer skriva om värdet av nykterhet på denna blogg, vore det ett kardinalfel att härleda hälsofördelarna med nykterhet till ett påbud att inte dricka. Jag tycker vår djurvälfärd i Sverige är under all kritik, men eftersom vi är bundna av frihandelsavtal med EU vet jag samtidigt att svenska bönder gått i konkurs om vi skärpt dem till en nivå jag tycker är anständig, och det hade bara lett till att vi tappat vårt inhemska jordbruk, blivit importberoende, samt troligtvis att djurvälfärden försämrats ifall vi tvingats importera från länder med lägre djurskyddskrav än Sverige. Med andra ord kan jag ställa mig bakom ett påstående likt "forskningen visar att djuren lider i den industriella produktionen" men ändå förkasta idén att vi radikalt ska förändra industrin utifrån rådande förutsättningar.

Ett annat sorts exempel är friskolesystemet i Sverige. Om man kokar ned argumentet från dess försvarare kan det sammanfattas ungefär så här:

Någon med minsta inblick i det svenska skolsystemet förstår att detta inte stämmer. Varje utbildningslinje är förenad med vitt skilda kostnader. Elever från hem med varierande akademisk bakgrund kommer ha helt olika förutsättningar att ta sig igenom högskoleförberedande program. Skolsystemet försöker, lönlöst, justera för dessa uppenbara arbitragemöjligheter, men då jag genuint tror på effektiviteten i den fria marknaden leder det naturligt till att jag även tror att ett privat aktiebolag alltid kommer vara bättre på att utnyttja arbitragemöjligheterna än vad Skolverket är på att täppa igen dem. Friskolefrågan lämnas till ett senare fördjupande blogginlägg, men min poäng är att man, särskilt i politik som är behäftat med stor osäkerhet, behöver använda analytiskt tänkande och inte blint förlita sig på siffror.

Källkritik i praktiken

För några år sedan när jag fortfarande använde Twitter stötte jag på det här uttalandet om hur många ord som krävs för att klara av sitt dagliga liv. Det här är ett bra exempel av många skäl: Filippa har många vettiga åsikter, en stor följarskara och ett uppbyggt förtroende, och påståendet appellerar starkt till min kärlek för det svenska språket. En tidigare version av mig själv hade svalt detta med hull och hår; jag vill att det ska vara sant. Men, det är i denna situation man är som svagast, och bör vara som mest misstänksam. Hur kan man då gå till väga för att bemöta detta påstående?

Analytisk bedömning

Först kan man göra en överslagsberäkning för att se om siffrorna verkar rimliga. Svensk ordbok innehåller 65 000 ord, SAOL 125 000 ord. Ett ordförråd på mellan 50-70 tusen ord täcker alltså redan hela den svenska ordboken, eventuellt något mer därtill. Jag studerar parallellt tyska och vietnamesiska, och generellt skulle jag påstå att de första ~2500 orden gör enorm skillnad för ens förståelse, därefter tillför varje nytt ord avtagande värde för ens vidare inlärning. Detta påstående skulle jag komfortabelt kunna avskriva som felaktigt redan på den här nivån, men i just detta specifika fall valde jag den dagen för några år sedan att gräva djupare.

Utvärdering av sanningshalten

Varken Mats Myrberg eller Ingvar Lundberg verkar ha skapat någon egen forskning till stöd för detta påstående. Jag lyckades hitta en intervju på UR Play med Mats Myrberg där han uppger att källan till påståendet är Handbook of Reading Research av David Pearson. Till detta kan man ha flera invändningar. Engelska är ett mer ordrikt språk än svenska, så även om vi antar att 50 000 är en rimlig siffra för engelska betyder detta inte automatiskt att det gäller även för svenska. Vidare behöver man fråga sig: vilken definition av "ord" användes i studien? Har ord i olika böjningsform bedömts vara samma eller olika ord? Och hur har de hanterat ordklasser? Räknas "hungry" och "hunger" som ett eller två ord? Jag dök ned i det här kaninhålet, men för att inte detta inlägg ska bli för långt kan jag kort sammanfatta att beroende på vilken definition av ord man använder sig av så får man helt olika resultat. Därtill verkar det som att de 50 000 orden inte utgjorde ett grundkrav för att ta sig fram i samhället. Flera senare studier har tittat mer specifikt på hur många ord som krävs för att göra exakt det Filippa påstår i sin tweet ovan, och även om siffrorna varierar brukar det ligga i ett spann mellan 5000 till 25 000 ord, med ett medel omkring 17 000.

Att gå till botten med påståendet

Kanske var jag uttråkad eller grälsjuk, säkerligen det senare, så jag beslöt mig för att räkna på detta själv. Göteborgs Universitet har en tjänst som heter Korp som samlar tidningar och andra tryckta texter i en korpus man kan använda sig av.

Lat som jag är orkade jag inte läsa igenom hela manualen för CQP-query language, utan jag testade att bara skicka iväg en select * from ... query. Detta sänkte tyvärr hela Korps databas och någon stackars IT-tekniker blev uppringd en vacker lördag under sensommaren. Jag ringde upp honom på måndagen för att be om ursäkt, varvid han berättade att jag var långt ifrån den första som åstadkommit detta konststycke. Nåväl, tids nog lyckades jag ladda ned stora mängder data från Korp från flera etablerade tidningar. Korp har väldigt bra data, där man kan ladda ned underlag för ordfrekvens kategoriserat på lemman. I korthet betyder det att Korp klumpar ihop ord som böjs på olika sätt till samma ord, så om jag skriver "skriver, skrivit, skrivs" så tolkas alla dessa som lemmat "skriva". Efter att ha städat mitt script några iterationer för att ta bort namn, geografiska platser och annat som inte direkt är kopplat till språkkunskaperna i sig, kom jag fram till att ett ordförråd om 18 000 ord är mer än tillräckligt för att ta sig an normala nyhetsartiklar.

Slutsatser om metoden

Ovanstående projekt tog säkerligen sex eller åtta timmar i sin helhet. Det är inte rimligt att förvänta sig att vanliga människor ska ägna denna tid åt källkritik. Problemet är att de flesta påståenden man möter på internet kräver motsvarande engagemang för att motbevisa. Jag frågar mig därför: när vi talar om att vi behöver bli bättre på källkritik, vad menas konkret med detta? Rimligtvis inte mitt tillvägagångssätt här, men hur ska man i så fall plocka isär påståenden som får eget liv på internet?

Att utmana ens fördomar

Slutligen kommer vi till det jag menar källkritik eller kritiskt tänkande faktiskt innebär: att ompröva djupt ingrodda föreställningar och idéer. När man lyssnar på SVT handlar det i huvudsak om "trångsynta" personer, huvudsakligen som är kritiska till värdegrunden, och som därmed behöver ompröva sina felaktiga föreställningar om sin omvärld. Denna princip gäller rimligtvis i båda riktningarna: en övertygad klimatpanel på SVT borde öppensinnat tillägna sig de främsta argumenten mot klimatfrågan och välvilligt diskutera dem.

Jag läste boken ovan, och är fortfarande helt övertygad om att slutsatserna i IPCC är korrekta. Att försöka avfärda hela etablerade klimatvetenskapen är förstås ingen blygsam ambition, men jag upplever ändå att boken begår det typiska misstaget att bara plocka ut den data som stärker dess egen tes. Dock har jag inte mött många engagerade inom klimatfrågan som läst boken, eller ens bemödat sig att göra en enkel Google-sökning för att ta del av argument som inte redan bekräftar deras världsbild.

Om man beblandar sig med samtidens pöbel, det vill säga de som inte bjuds in till medieetablissemangets soffor, märker man snart att hyckleri framkommer som ett centralt tema i deras kritik. Klassikern är att man bör anlägga en storskalig vindkraftspark i Riddarfjärden, så att stadsbor och landsbygden båda drar sitt strå till stacken i klimatomställningen. Men undrar du som läsare, blir detta inlägg då blott ett hårklyveri om den värsta hycklaren? Nej, av en mycket viktig anledning: det finns en stark asymmetri värd att påpeka här.

De som är måltavla för att besitta bristande källkritisk förmåga är inte sällan personer med låg utbildning, som gått livets hårda skola, eller på andra sätt inte tagit del av akademisk utbildning. Här finns starka dömande tendenser, vilka särskilt vädras när studier presenteras som visar att personer med hög akademisk utbildning tenderar att luta mer åt vänster och i lägre grad rösta på Sverigedemokraterna. Jag är själv en väldigt fördomsfull person, så jag har inga invändningar mot detta. Min kritik är helt enkelt att man då rimligtvis måste kunna ställa högre krav på dessa akademikers förmåga till källkritik. Om man förväntar sig att en övertygad invandringskritiker i grunden ska ompröva sina övertygelser, måste det vara rimligt att ställa långt högre krav på vilken typ av invanda tankemönster som den akademiska eliten är beredd att ompröva. Och detta menar jag inte är fallet, snarare tvärtom. Min erfarenhet är att personer med hög utbildning tenderar att bli mindre öppensinnade, då deras akademiska bakgrund stärker deras övertygelse och förflyttar horisonten för vilka grundantaganden befästs som sanning. Till detta kommer säkerligen någon invända att det är skillnad på någon som tror på klimatvetenskap, från någon som inte tror på vaccin. Det vill säga, det finns någon slags epistemisk skillnad mellan dessa som motiverar att somliga ska ändra på sig men inte andra. Detta stämmer såklart till viss del, att man inte kan ägna tid åt otaliga konspirationsteorier, men problemet idag är att man har extrapolerat sanningshalten i att jorden är rund, till långt mer nyanserade frågor som till exempel värdet av fri marknad, kapitalism och evig tillväxt, värdet av mångkultur och invandring, frihet till kontra frihet från och så vidare. Av detta skäl krävs en omfattande försiktighetsprincip, där argumentet om att ens position är så pass mycket mer välgrundad att man inte behöver bemöda sig att ompröva den är något som ska tillämpas restriktivt och ödmjukt, inte svepande, vilket tyvärr akademiker idag ofta gör.

Slutsatser

Vi behöver bli bättre på analytiskt tänkande. Det kan vara så att vissa med källkritik egentligen menar analytiskt tänkande, varpå hela min analys blir en red herring. Men, för att navigera informationsflödet kommer inte faktakunskaper i särskilda frågor hjälpa dig särskilt långt. Du kommer inte ha möjlighet att gräva ned dig i nyanserna av varje ämne, och även om du gör det kommer du märka att även små frågor tenderar att snabbt bli oerhört komplexa. Många "upplysta" människor tenderar att bemöta detta med att när man tillägnar sig mer kunskap blir man mer ödmjuk, och försiktigare med att uttala sig. Resultatet av den inställningen har blivit att internet helt tagits över av självsäkra personer med tveksamma kunskaper, och det är först under de senaste par åren som akademin och kunniga personer börjat inse att den inställningen är förlegad. Samhällsvetenskap är inte naturvetenskap, och bör inte behandlas som det heller. Alla skarvar på sanningen, medvetet eller ej. Såvida inte påståenden är helt tagna ur luften bör vi ägna mer tid åt argumentens struktur och de filosofiska aspekterna av uttalandet, särskilt ifråga om ideologi, moral, och vilken typ av samhälle som förfäktas.

Kommentarer

Anna 2026-06-10 07:48:12 Svara

Väldigt intressant läsning. ”De självsäkra på Internet”och eg. hela din text får mig att tänka på vad som oftast brukar tillskrivas den grekiska filosofen Sokrates, vars mest kända uttryck är: "Jag vet att jag ingenting vet". Vidare - Det sammanfattar hur sann visdom kommer med insikten om hur lite vi faktiskt förstår av universum.En liknande formulering ("The more you know, the more you realize you know nothing") används ofta som en sammanfattning av Sokrates filosofi. Den moderna förståelsen av detta fenomen har också gett upphov till Dunning-Kruger-effekten, en psykologisk teori som förklarar varför personer med mindre kunskap ofta överskattar sin förmåga, medan experter tenderar att underskatta sin egen kompetens eftersom de ser hur mycket det finns att lära

Lämna en kommentar